Tänkte dela med mig av den hemskaste uplevelsen i mitt liv, det hemskaste som kan hända-Att förlora någon man älskar. 

Jag red på ett ställe som heter Lillås. Där red jag under 2.5 år. Jag började min "karriär" där när ägaren sökte någon som kunde rida till hennes shettis som blivit aldeles för bångstyrig utav för lite ridning efter inridning. (Det var faktist Emmy som äger Trixi som red in shettisen) Han hette Abbe och var en brun valack på då 6 år.
Jag började rida honom lite smått. I början var jag ofta rädd och osäker eftersom jag inte hade så mycket erfarenhet, jag var inte ens 11 år då. Jag åkte dit o red när jag hade tid men det blev aldrig någon korringeringsridning som det hade behövt, eftersom jag inte var smart nog att förstå att jag aldrig skulel vinna en sådan kamp med min erfarhenhet.
Samtidigt som jag red Abbe började jag rida hans mor, Olivia. Hon är ett sto som var 12-13 år tror jag? Jag fattade mer tycke för henne en för hennes bångstyriga son. Tiden gick och Abbe utvecklades utan agressiva metoder som tyvärr hans ägare satsade mer på.

Efter en tid konstaterade vi att ägaren inte hade någon användning för hästen och den kostade bara pengar och stalde till med besvär. Jag kollade runt lite på bla skogslotten. Men tyvärr för sent...
Vi hann göra mycket tillsamans, men absolut inte tillräckligt. Men dagen kom, jag fick ett sms där det stod att Abbe skulle visas för ev köpare. Jag viste inte ens om att han hade kommit ut på anons. Jag ville inte visa honom för köparen eftersom han hade haft en hemsk period just då. Men jag ville endå vara där och träffa dem o ev säga hejdå. Men det accepterade inte ägaren. Senare den eftermidagen åkte mamma och jag förbi där när vi skulle ut på ett ärende. Vi såg Olivia stå ensam vid hagöppningen och en okänd kraftig mann på stallplanen. När vi körde samma väg tillbaka körde en transport med uppfälld lucka ut framför oss.

Ingen behövde säga något, tyda på något, inget behövdes för att förstå att det var Abbe som åkte iväg framför oss. Det var den hemskaste känslan jag hafft i hela mitt liv. Trotts att jag tyckte hästen va hemsk och odräglig-så hade den en speciell plats i hjärtat. Jag hade aldrig någonsin gråtit så mycket i hela mitt liv,och jag hoppas slippa göra det igen. Jag kunde knappt sitta upp. Jag grät ohejdbart i flera timmar. Det värsta var inte att han var borta.. Utan att jag aldrig fick säga hejdå. Den hemska känslan att förlora någon utan att den viste hur mycket den egentligen betydde för dig.

Jag fick inte ens något sms av ägaren att han hade åkt. Inte dagen efter, inte dagen efter det häller. JAG fick skicka ett sms och fråga hur det hade gått för att få höra det från henne.

Några veckor senare åkte jag förbi och hämtade mina saker. Jag grät hela vägen ut från bilen, in i stallet och ut ur det igen. Jag gick till Olivia som stod ensam i hagen. Hon blev överlycklig när hon såg mig, spetsade öronen o gnäggade. Det var nästan som hon förstod. När jag satt på huk vid hennes huvud, tårarna rann ned på min kind.
Att hon stod så nedstämt o förväntansfull i hagen. I väntan på att hennes son skulle komma tillbaka. Helt ovetande om att han aldrig skulle komma tillbaka. Det gjorde så ont i mig, att se henne.

Detta är något jag fortfarande har svårt att prata om. Jag hoppas slippa behöva uppleva något liknande igen. Jag har tutit mig genom hela texten. Men ibland är det skönt att få skriva om saker som hänt..Få gråta en "liten" skvätt o kladda ned det i en text.
Alltid saknad, aldrig glömd♥ 

Band of Horses – The Funeral