Innan Ville hyrde vi en b-ponny i ett år, en femårig Welchs-cob av ponny typ, Rosa. Rosa var mitt allt, har haft sjukt roligt med den ponnyn. Det var vi som lärde henne hoppa, hon var ängeln, red man barbacka och man höll på att trilla av så saktade hon av, men även pigg som stryk, älskade att gallopera!



Under sommaren 2007 letade vi efter en liten storhäst eller en ponny. Efter både konstiga fullblodskorsningar och riktigt stora hästar + massa andra så hamnade vi hos en som sålde tre ponnys. Ville, en fux och en arabkorsning tror jag. Jag gillade fuxen mest, syster gillade Ville mest. Eftersom Ville var större än fuxen så blev det han. Vi tog kontakt med ägaren innan dom vi köpte de från. De i Holland. De visste inte att Ville var i Sverige och fick nog en smärre chock, trodde de hade sålt honom till en man med en dotter, men istället försvann han till Sverige. 

Ville blev veterinärbesiktigad på klinik, men inte röntgad. Ville gick igenom U.A.


En av de första bilderna på Ville

Dagen efter vi hade lämnat tillbaka Rosa så hämtade vi Ville. Jag tror det var för nära på för mig, jag hade fortfarande inte släppt taget om Rosa när Ville kom, jag var ju inte så gammal, bara 12. I början vågade jag inte gilla Ville för att jag kände mig skyldig. Dessutom var jag lite rädd för han, han är ju faktiskt mycket större än Rosa. Det första halvåret gillade jag inte Ville så mycket. Ville är totalt inte som Rosa var, han är en dominant häst i hagen, men väldigt snäll. Vill Ville något annat så får man vara bestämd, men har gör gärna som man vill. Dessutom har han inte samma motor som Rosa, som jag var van med. Men Ville kan om han vill, och nu betyder han massor för mig.

Man kan väll säga att vi hade en lite dålig start, det visade sig att han hade hovröta när vi köpte honom, men det försvann snabbt efter lite behandling. Redan efter några veckor blev han halt, men det var på grund av att en liten sten fastande i hans ena bakhov.

Han var för stark för mig, han gick bara ibland i form när jag red, i skogen kunde jag inte alltid få stopp på honom direkt och han kunde vara lite nonchalant. Men jag gillade honom.


Hurså liten? :) önskar nästan jag var så liten igen

Det låter som Ville är en hemsk ponny, men det är han verkligen inte! Han har en otrolig charmig personlighet när man lär känna honom. Dessutom är han väldigt trygg, Ville har aldrig sprungit iväg med mig totalt okontrollerbart, han hoppar hellre än vägrar, han går vart an ska gå, han gör som man om man gör rätt, och man behöver inte vara väldigt skicklig för att få honom att göra det.

När vi provred hästar gick jag omkull med en häst som stegrade och landade på mig, först backade den och sen stegrade.  Jag kommer inte ihåg själva smällen, bara den hissnade känslan i magen när man var på väg ner. Och när jag låg på backan och ser hästen kravla upp. Där emellan är det helt tomt. Problemet var alltså att jag just då inte klarade av hästar som backade, och i början när Ville testade mig så kunde han börja backa, och jag kunde få panik. Men Ville har aldrig stegrat med mig.