Sjukt vad svårt det är att trava, föredrar alltid galopp eller skritt!

När de tränade för tränare första gången. Och ljudet blev hemskt för allt laggade så gick inte att synka. Enjoy

För att bilderna skulle passa till headern fik Ida också ta några dressyr bilder. Så travade två varv på banan, haha ser nog lite bättre ut än vad det gick. Det är så svårt, man måste rida så mycket med sitsen, annars tappar han bara bakbenen som han gjorde här. Aja det ska nog bli bra när vi lärt känna varandra bättre, det här var ändå bara andra gången jag red honom på banan.

Ida följde med ut i skogen i förrgå.r för att klicka lite bilder på mig och Rodney. Rodney skulle ha matchande outfitt och först hade vi också tänkt linda hans ben, men märkte lagom snabbt att paddarna var alldeles för små. Verkligen dags att köpa lite nya saker.

En bild Ida fottade på mig igår när vi skulle ta bilder till designen, fler kommer imorn.

Kom på att jag inte skrivit ut så mycket om Rodney, så börjar med lite fakta.

Urklipp av en konversation jag och min icke hästbitna vän har på väg till hagen i regn och stenhård vind

Ville kommer aldrig bli bra igen, veterinären kommer aldrig mer behandla honom, hans hälta är kronisk. Han går inte rent, han är lite stel och lite öm i flera leder, pålagringar i två. Vi vet inte hur länge han kommer få leva, kanske en månad, kanske ett år, kanske tio, men som veterinären sa att det inte tar bart många hästar den här årstiden. Just nu står han i den stora sommarhagen med alla andra hästar och njuter av gräs och livet. Han kommer få leva så länge han har gnistan kvar i ögonen, busar runt i hagen och bossar över de andra hästarna. Så länge han är lycklig.

Folk har sagt till mig att jag ska ta vara på den tiden som är kvar, men det är inte så jävla lätt. Varje gång jag borstar och håller på honom och tänker att nu ska jag ta vara på den tiden som är kvar så blir jag bara ledsen. Tiden går inte långsammare för att jag tar vara på den, jag tycker inte mer eller mindre om Ville bara för att han kommer dö så småningom.

Det värsta är att jag inte vet vad jag ska sysselsätta honom med, just nu är han odräglig att hålla på med utanför stallet. Vid tömkörning så gör han lite som han vill, han är otroligt underaktiverad, han vill så gärna göra allt, men jag vill inte göra honom illa. Vet inte om han klarar av att gå ordentliga promenader utan att få ont, vet inte om han vill ut och springa med mig. Vet ingenting.

Det skär i hjärtat varje gång jag ser honom i hagen, det skär i hjärtat när jag ser hur stor mage han har fått. Sen när jag ser hur dammig hans sadel är så kan det bli för mycket. Tanken på att aldrig mer få rida honom, trimma med honom, galoppera barbacka i skogen, hoppa över hinder. Att aldrig mer få lägga en perfekt tiometersvolt, få fatta galopp från skritt. Ville ägde på att fatta galopp från skritt. På att aldrig mer få prata om honom i nutid.

Det skär i hjärtat när pappa glömmer och frågar om jag ridit Ville, när jag ser filmen på hans sista ridpass, när jag tänker på allt jag borde ha gjort med honom men aldrig gjorde. Det skär i hjärtat när jag förstår att slutet närmar.

Igår när jag skulle gå och hämta Ville ur hagen så kom Rodney gående, först såg det ut som han skulle rulla sig, men det ångrade han och gick rakt fram till mig. Smällte typ! Haha Ville har typ kommit och mött mig två gånger under fem år, om det inte är matdags förstås. Det lär ju inte vara så att Rodney känner igen mig eller något annat sött, har ju inte hämtat in honom tidigare liksom, men det spelar ingen roll, mosade honom med morötter typ. Eftersom planen var att fånga Ville, så fick Rodney ha på sig Villes grimma på största

Sitter och mumsar jordgubbar vid datorn, vädret leker och snart dags för första fotbollträningen på väldigt länge! Nytt lag uppstartat, för oseriösa damer som spelar för att det är kul, får se hur det går.

Ska snart dra mig till stallet, och tar för en gång skull med mig kameran!! Dock så lär det väll bara bli hagbilder men förhoppningsvis är hästarna lite fotogeniska. Kan ju säga att Ville inte är det lättaste att få bra bilder på.




//Jet

Imorse släppte jag och mamma ut hästarna, som i nuläget bara är Ville, Fillan och Rodney, resten sover ute. Tycker redan att Rodney har blivit lite coolare, han blåste inte upp sig lika mycket och stannade fint när jag bad om det. Igår när jag gick med honom till hagen på eftermiddagen blåste han upp sig massor och blev enorm, så det kändes faktiskt riktigt bra att det går åt rätt håll.




//Jet

Ville tycker om Rodney, han följer efter honom, går honom till mötes och kliar manke. Bossen Ville som tycker hansjälv är viktigast, inte tycker om fuxen och bryr sig bara om mat vill bli vän med vår nya häst.

Ville står med de andra hästarna, bruna ponnyn kollar åt Rodneys håll

//Jet

Rodney!!

Ska snart dra mig stallet, först för att mocka och fixa, och sen för att slå stolpar i marken. Stolparna ska bli till en ny fin hage smockad med gräs!

Jag är rädd, nervös, glad, exalterad, jag är stingslig och stirrig. Jag vet vad jag vill, men inte säker jag kommer att få det. Jag vill det så gärna.

Går allt som jag önskar att det går kommer allt bli så mycket roligare och lättare, så kommer det bli mer värt, bli spännande och helt nytt, men ändå kommer det gamla finnas som ett litet plus i kanten.

Imorgon händer det många avgörande saker, jag hoppas, men vågar inte hoppas för mycket, jag håller tummarna, försöker inte blicka fram innan jag vet. Jag säger till mig själv att det på något sätt kommer bli bra på hur det än går, men jag vet inte.

 

//Jet