För kanske två år sedan hade jag inte trillat av på jättelänge, säkert flera år. Varja gång jag skulle rida funderade jag på om jag skulle åka av, och sa till mig själv att "nej, även denna gång ska jag sitta kvar". Att få smaka grus var typ det sista jag ville. Skulle försöka klänga mig fast tilld et sista.

Jag vet inte varför jag var så rädd, kanske var det för att fån ont, men jag är ganska smärttålig så jag tror inte det. Kanske var det för att det kommer så oförberätt, man vet liksom inte när det kommer att hända och att det i de flesta fall inte går något att göra åt.

Innan en hopplektion tänkte jag flera gånger att jag inte skulle åka av. Jag gjorde det i alla fall, hästen var på väg att hoppa men vägrade och jag hamnade bredvid hindret. Inget mer med det, jag hoppade upp igen och styrde på hindret.

Efter den smällen har jag trillat av mer regelbundet, både i skogen och på ridbanan. Det är inget jag tänker på längre

Det jag vill komma fram till är att jag tror det är bra av få känna backen. Det gör ont att åka av, men oftast är det inte värre än ett blåmärke och en svanskota som ömmar. Tänk inte på det, händer det så händer det, och that's it.