Red i ridhuset på morgonen, innan knä incidenten och Ida. I början gick det inte alls bra, hon var pigg, spänd och testade mig lite.

Började med att longera henne, så att hon skulle få trava av sig lite energi. Hon lyssnar väldigt på rösten, men förstår inte riktigt när hon ska sakta av. När jag hoppade upp kändes det som han hade lika mycket energi så istället för att börja traggla fick hon trava av sig ännu mer energi.

Tillslut hjälpte syster mig, och i början gick det ju inte så bra. Min sits blev korrigerad av en ström av ord, som inte verkade sluta. Först i slutet kunde jag sitta kvar någorlunda bra i typ en minut. På slutet gick även Lucern bättre, i början hade vi lite protester, men egentligen är det mitt fel. Till exempel; när hon travar i form och det börjar gå lite långsamt men jag gör inte något åt saken på en gång så är det nästan som hon tar chansen när jag slutligen säger åt henne. Det gäller alltså att inte tappa koncentration någon gång.

Haha måste berätta om vad som hände idag, har fortfarande ont men ganska komiskt.

I alla fall, jag och syster är på väg hem från ridhuset, hon bredvid Ville och jag på Lucern, när vi plötslig kommer till en stor isfläck. I början var isen porös, sådär luftig att man sjunker igenom den, men på mitten var det ren is en liten bit. Syster och Ville går först utan problem, men eftersom Lucern inte är broddad bak så vill jag inte sitta på när hon ska gå över, om hon skulle "sätta sig ner". Syster tycker jag är helt dum i huvudet och något otroligt feg och säger att jag inte ska vara så rädd och bara gå över. Men jag insisterar och hoppar av.

Den porösa isen var tydligen inte så porös, när jag landar på fötterna så flyger de bakåt och jag landar stenhårt på knäna. Syster viker sig av garv. Jag blev sjukt förvånad men kravlar mig upp, och vi kommer utan problem över isen. Hon kanske hade rätt.

I början trodde jag inte det gjorde så ont, men kan nu inte lägga ner mycket vikt på min höger knä.

Ida kom hit idag och vi tog massor med fina bilder. Först tänkta vi ta de tillsammans med Ville men vi ångrade oss och det blev bara med oss. Tycker de blev riktigt bra. Fixade även en ny header, tryck på F5 om du inte ser den.

Vill du ha en lösgjord häst men orkar inte jobba på ridbanan så rid på den traggligaste stigen de vet, med många små upp- och nerförsbackar, svängar och något bucklig mark. Skritta på ordentligt och var borta minst en timme.

Skulle jag bli tvungen att välja sida för/emot vattenkoppar så tror ajg nog jag skulle bli emot. Det är klart väldigt händigt och man sparar väldigt mycket tid på alla möjliga sätt. På en del hästar funkar det, men på andra hästar är det helt omöjlig. På de omöjliga hästarna märker man det, och ger de en hink. Och då funkar det.

Men sen finns det också de hästarna som dricker ur vattenkoppen, men inte så mycket. Man märker det inte och hästan får i sig för lite vatten, så man kan inte heller göra någonting åt det.

Ville har en vattenkopp och en vattenhink, han dricker redan ganska lite så vi vill göra det så bra för honom som möjligt. Ville är väldigt kräsen och dricker bara om vattnet är rent, så syster och jag slavar med att tömma både hink och vattenkopp varje dag. Hahah hurså porslinhäst?

Ska till stallet ganska sent ikväll eftersom jag ska rida i ridhuset och det är inte tomt förrän kvart i sju, så kommer väll hem någon gång vid nio. Ska snart till busshållplatsen för att hämta upp Ingrid som ska filma, så förhoppningsvis visar jag er en film ikväll.

Jag har alltid haft en förkärlek för Nordsvenskar. Så himla fina och maffiga, tänk att rå rida ut barbacka på vintern när snön trillar ner eller gallopera med ett sådant kraftpaket på ett gjärde, fatta känslan!

Fascinationen började redan när jag var liten, när vi lekte häst ville jag alltid vara en nordsvensk, eller en blandning av nordsvensk och arab. Haha bästa blandningen!

Just nu skulle en Nordsvensk förmodligen inte passa mig eftersom jag vill ut och tävla och träna, sikta högre än jag förmodligen kommer att nå. Det är klart man kan tävla på Nordsvensk, men att komma högt i dressyren är den inte bygd för, har inte kapaciteten. Men någon gång vill jag ha en Nordsvensk, gå in på en dressyrbana och sopa skiten ur alla tävlingshästar, lära den rena galoppombyten, gallopera över ett enormt fällt och fläta in manen i en fläta.



Enormt vacker, eller är det bara jag?

Tänkte i detta inlägg skriva om hur jag rider när jag sitter på en häst eller ponny som jag aldrig ridit förut.

Prio ett är alltid framåtbjudningen, funkar inte den funkar ingenting. Redan i framskritten kräver jag av hästen att den ska gå fram av sig själv. Försöker få en uppfattning om hur hästen är, spänd, seg, motvillig eller kanske helt perfekt.

När hästen är varm kortar jag tyglarna, brukar inte lägga så stor fokus på skritten i början, har ibland känslan av att det i vissa fall kan få hästan att släppa bakbenen om man börjar med skritten. Tycker det är lättare att arbeta hästen i trav. Rider lätt på stora volter och serpentiner och nu ska hästen söka sig framåt nedåt. Lätt ställning i kroppen, men hästen måste först bli varm. Även här ska hästen gå fram av sig själv, inget segande här inte.

När hästen är varm börjar ställa lite högre krav, om hästen inte tar lika mycket stöd på tyglarna så lägger jag fokus på det. En häst som tar olika mycket stöd är oliksidig, vilket ioförsig inte betyder att hästen är rak om den tar ett jämnt stöd, men det är i alla fall en början.

Nu har jag förmodligen en bra uppfattning om hästen och börjar lägga mer krav, avsacktningar, igångsättningar eller annat som behövs.

Den första gången lägger jag alltså inte så stora krav på hästen, förutom att den ska gå fram, ta ett jämnt stöd och lyssnar bra på mig.

Planerna var ju som sagt att rida på ridbanan, och syster skulle filma och allt. Men planerna ändrades så jag, Frida och Lucern red i stället ut i mörkret. Hände ganska många spännande saker, i början stod det ett rådjur på vägen vilket skapade en 190 graders sväng, men inga skada skedd. Har hittills trillat av Lucern en halv gång typ.

Det var väldigt halt på vägarna, även fast det har varit plusgrader hela dagen, så vi red fram och tillbaks, men var säkert ute en halvtimme. Fridas häst är inte skodd och Lucern bara skodd fram, så is är inte så populärt.

Mötte även en kanin, en pall och en människa ute i skogen, och Lucern tog allt med ro. Hon har verkligen blivit säkrare än sen jag började rida henne, lite mer trygg i sig själv.

Imorn står det inte häst på schemat, men på fredag kommer en av mina vänner så hon kan säkert ta lite bilder.

 

 

Ännu en bild på Ville, som syster gick med idag, har inte så många bilder på Lucern på lager

Åkte till stallet nästan direkt när jag kom hem, och började med att ta in hästarna. Lucern har fått skor så imorn är det ridning på schemat, förhoppningsvis ska vi ta oss till ridhuset, men vi får de hur det går.

Red Ville på vallen sen, och jag är väldigt nöjd. Fokus låg på ett jämnt stöd i tyglarna, men även att han skulle spåra ordentligt i svängarna. Sista raksträckan gick det väldigt bra, ordentlig skritt och det kändes som om han gick väldigt jämnt och rakt. Jag brukar alltid lägga ner lite tid på att börja med att få hästarna jämna i tyglarna, kommer senare ett inlägg med varför.

Marken var väldigt bucklig, så jag red inte så länge, halvtimme eller så. De första tio minuterna var skritt på lång tygel.

 

En ridskoleregel (som att leda från vänster, hoppa upp från vänster, aldrig stå bakom en häst etc) som jag alltid håller stenhårt på är att när man ska ta på/av täcken att göra allt i rätt ordning. Ska man ta av ett täcka ska man knäppa upp bokspännena sist, och ska man ta på ett ska man knäppa de först.

Det spelar ingen roll vilken häst, vara sig det är Ville som står i boxen och äter eller med en okänd häst i gången. Skräcken är att hästen skulle bli rädd för något och slita sig eller stegra och täcket fastna på bakbenen. Paniken skulle förmodligen bara eskalera och chansen att få hästen lugn igen är väll ungefär noll.

När mamma eller pappa tar av Villes täcke när jag håller i honom är jag också stenhård, de får inte börja med bokspännena. En olycka händer så lätt, och med en så här enkel säkerhetsregel känns det så ovärt att ta risker.

Måste däremot medge att det finns andra regler jag är slappare med, det där med att göra allt från vänster har jag aldrig fattat. När jag leder vill jag dessutom gå framför hästen.

 

Första skoldagen vilket inte kändes så jätte kul, men slutade en halvtimme innnan vilket var väldigt nödvändigt, haha alla låg typ på borden. Syster som börjar imorn fixade stallet idag, så har inte ens tänkt häst idag, men ändring på det imorn. I veckan ska Lucerns sko, så då kan vi rida igen. Glad tjej.

Har alltid gillar att rida på olika hästar och ponnyer, så fort jag får chansen säger jag inte nej till att rida en annan häst. Tycker det är spännande att liksom få känna på den hästens styrkor och svagheter, och se om jag kan göra någonting åt det.   

Det är också ett av skälet att jag har ridit på ridskola så pass länge, även fast jag hade egen ponny, slutade i november 2011 någon gång. Att alltid ha möjligheten att få rida en annan ponny tre gånger, känna hur vi blev bättre, för att sedan hoppa upp på en ny igen är så kul. Kommer ihåg att en del personer tyckte vissa ponnyer var ganska tråkiga, men jag tyckte alla var roliga på sitt sätt, jag menar, under tre lektioner kan man alltid utvecklas lite till.

Ibland fick jag frågor om jag inte ville utvecklas med min egen ponny (vilket jag självklart också ville göra) istället för att rida på massa ridskolehästar. Men jag tycker det är så inspirerande att rida olika hästar att jag fortsatte, alla hästar är olika så man alltid lära sig något.

Varför jag slutade nu på ridskolan var av några skäl, men bland annat för att gruppen som alla mina vänner var i hade börjat splittras och för att jag både vuxit ur ponnyerna i storlek och kunskapsmässigt. Jag saknar det ibland, min gamla ridlärare, alla hästar och alla vänner. Det var så mysigt.

Jag och Benjamin, ponnyn med skönaste attidyden!!