The end is near
Ville kommer aldrig bli bra igen, veterinären kommer aldrig mer behandla honom, hans hälta är kronisk. Han går inte rent, han är lite stel och lite öm i flera leder, pålagringar i två. Vi vet inte hur länge han kommer få leva, kanske en månad, kanske ett år, kanske tio, men som veterinären sa att det inte tar bart många hästar den här årstiden. Just nu står han i den stora sommarhagen med alla andra hästar och njuter av gräs och livet. Han kommer få leva så länge han har gnistan kvar i ögonen, busar runt i hagen och bossar över de andra hästarna. Så länge han är lycklig.
Folk har sagt till mig att jag ska ta vara på den tiden som är kvar, men det är inte så jävla lätt. Varje gång jag borstar och håller på honom och tänker att nu ska jag ta vara på den tiden som är kvar så blir jag bara ledsen. Tiden går inte långsammare för att jag tar vara på den, jag tycker inte mer eller mindre om Ville bara för att han kommer dö så småningom.
Det värsta är att jag inte vet vad jag ska sysselsätta honom med, just nu är han odräglig att hålla på med utanför stallet. Vid tömkörning så gör han lite som han vill, han är otroligt underaktiverad, han vill så gärna göra allt, men jag vill inte göra honom illa. Vet inte om han klarar av att gå ordentliga promenader utan att få ont, vet inte om han vill ut och springa med mig. Vet ingenting.
Det skär i hjärtat varje gång jag ser honom i hagen, det skär i hjärtat när jag ser hur stor mage han har fått. Sen när jag ser hur dammig hans sadel är så kan det bli för mycket. Tanken på att aldrig mer få rida honom, trimma med honom, galoppera barbacka i skogen, hoppa över hinder. Att aldrig mer få lägga en perfekt tiometersvolt, få fatta galopp från skritt. Ville ägde på att fatta galopp från skritt. På att aldrig mer få prata om honom i nutid.
Det skär i hjärtat när pappa glömmer och frågar om jag ridit Ville, när jag ser filmen på hans sista ridpass, när jag tänker på allt jag borde ha gjort med honom men aldrig gjorde. Det skär i hjärtat när jag förstår att slutet närmar.
Folk har sagt till mig att jag ska ta vara på den tiden som är kvar, men det är inte så jävla lätt. Varje gång jag borstar och håller på honom och tänker att nu ska jag ta vara på den tiden som är kvar så blir jag bara ledsen. Tiden går inte långsammare för att jag tar vara på den, jag tycker inte mer eller mindre om Ville bara för att han kommer dö så småningom.
Det värsta är att jag inte vet vad jag ska sysselsätta honom med, just nu är han odräglig att hålla på med utanför stallet. Vid tömkörning så gör han lite som han vill, han är otroligt underaktiverad, han vill så gärna göra allt, men jag vill inte göra honom illa. Vet inte om han klarar av att gå ordentliga promenader utan att få ont, vet inte om han vill ut och springa med mig. Vet ingenting.
Det skär i hjärtat varje gång jag ser honom i hagen, det skär i hjärtat när jag ser hur stor mage han har fått. Sen när jag ser hur dammig hans sadel är så kan det bli för mycket. Tanken på att aldrig mer få rida honom, trimma med honom, galoppera barbacka i skogen, hoppa över hinder. Att aldrig mer få lägga en perfekt tiometersvolt, få fatta galopp från skritt. Ville ägde på att fatta galopp från skritt. På att aldrig mer få prata om honom i nutid.
Det skär i hjärtat när pappa glömmer och frågar om jag ridit Ville, när jag ser filmen på hans sista ridpass, när jag tänker på allt jag borde ha gjort med honom men aldrig gjorde. Det skär i hjärtat när jag förstår att slutet närmar.
Gick en promenad med honom idag, sprang en bit, lät inte oregelbundet. Hoppas fortfarande på ett mirakel
//Jet
Kommentarer
Postat av: Erika
Men usch vad tråkigt. :(
Hoppas på ett mirakel det är så tråkigt när det inte går göra något åt felet.
Trackback
