När man är 15-16 år tror jag de flesta håller med om att det är en väldigt svår period i livet¨. Det finna så många krav man vill uppfylla om både det ena och det andra. Men det största av allt, gymnasievalet som spökar i huvudet dag som natt, bland de svårare valen i livet. 

Jag själv är för tillfället ganska säker och lugn i mitt gymnasieval. Men det kommer upp i tanken minst en gång om dagen. Jag har valt att börja på ett gymnasium utanför Linköping vilket betyder att jag kommer behöva flytta hemifrån. För många är en sån sak inte någon stor grej. Men jag har så himla mycket här. Jag har mina flesta kompisar här, skogslotten och självklart Trixi. Jag VET att jag inte kommer rida kvar på skogslotten eller sköta om Trixi efter sommaren. Det har jag vetat långt innan gymnasievalet. Men endå är det så svårt. Det går lixom inte att få in i huvudet, jag tror själv inte att jag insett det. Om 3 månader kommer allt jag har här att vara borta. Jag vill kunna tänka "ja måste ta vara på den tiden som är kvar", men det går bara inte! Så fort jag ens tänker eller skriver så får jag en klump i halsen. Jag kanske överdriver lite. Jag kommer ju fortfarande kunna åka hem och hälsa på skogslotten och Trixi. Men det är inte samma sak. Jag kan inte kalla det "ridskolan jag rider på" eller "min sköthäst". Det kommer istället vara "ridskolan någon annan rider på" och "någon annans sköthäst", det kommer aldrig mera vara mitt.

Mina tankar ang detta åker verkligen bergockdalbana. Ena dagen är jag överlycklig över att få flytta hemifrån och lite "börja om på nytt". Andra dagen sitter jag på Trixis rygg och bölar för jag långsamt börjar inse att det inte kan vara för evigt.

När jag var liten trode jag att gymnasieval var som en drömm. Att få välja skola.
Back to reality, drömmen blev just en mardrömm.


// Ida